Fick samtal idag att Heteperän Anna-Liisa har dött.... Det högg till i hjärtat. Tårarna börja brinna i ögona.
Den snälla omtänksamma tanten som man firat med alla sina somrar med när man var liten. Den gosiga, lite blyga tanten med mörka håret. Som doftade lite gammalt och hennes händer var små, men så väldigt starka, av alla år av hårt slitage på bondgården. Fött och uppfostrat sina barn i en väldigt primitiv miljö. Eller ja, primitivt för oss fyrkantiga stadsmänniskor.
Den starkaste minnen jag har av den härliga tanten var när hon efter bastun ville oftast att jag skulle borsta igenom hennes hår. Den var ju lite kortare än till axlarna och väldigt tunt. Men det betydde mycket för henne att någon skötte om hon. Hon fick lite ompyssling. Oj va hon skulle ha förtjänat mera omvårdnad. Som en bondfru så har hon väl inte fått så mycket tack för sitt otroliga jobb, utan mera varit som självklarhet. Hon har väl inte fått så mycket ömhet, för finska sättet är, att inte riktigt visa något tycke, förutom i 3 promilles fylla gubben kanske nyper "emäntä" på rumpan.
Ditt liv har inte varit den lättaste, allt minst när du förlorade din son. Det måste ha rivit sönder hela ditt liv. Nu får du åter träffa han...
Men tänk hur den här lilla, varma människan med sin tillvaro har lämnat en plats i människors hjärta. Den lilla tanten finns kvar, fast hon sovit bort.Våran kontakt med varandra i min "vuxna" tid har bara varit julkort varje år, men ändå så känns det att en bit av en är borta. En bit av barndomen. En bit av min släkt.
Lilla ljuvliga tanten, med den släta håren...du är saknad....
Vila ifred....
